Rädd, lessen och arg.

Igår kom vi hem från Norrköping och Kolmården. När vi tog tunnelbanan hemåt hände en läskig grej. Vid Zinkensdamm hoppade det på en man och en kvinna (tror jag iaf även om hon såg ut som en karl och var säkert 2 meter lång). Det första jag tänkte på var att mannen tog sig för öronen och tyckte det var jobbigt att Vincent prata så högt. Redan då blev jag stressad och försökte få gubbis att tysta ner sig. Jag vill inte vara till besvär för någon. Men herregud, han är ju bara dryga året och klart han gör lite som han vill. Inte lessen men bara högljudd. Efter två stationer reser sig den gigantiska kvinnan upp från sätet, går fram till dörren där vi står och tar sig för öronen och säger att hon måste byta vagn, orkar inte höra på detta längre och att regel nummer 1 är att ta upp barnet och ha det i knäet. Jag lugnar kvinnan med att vi ska av på nästa station?! Hon sätter sig ner. Jag tänkte är det ett psykfall, en knarkare? Ingen normal människa gör väl så, eller? Då blev jag rädd. Hade lust att säga massa saker men vågade helt enkelt inte. Vet ju inte vad dom kan ta sig till så jag var tyst som en mus och hoppade av på nästa station. Ola önksade kvinnan en FORTSATT TREVLIG DAG. Sen blev jag lessen, ville bara gråta. Fattar inte varför endel människor är så hemska. Det kan väl inte vara så farligt med en liten ettåring som är lite högjludd. Ta en taxi då för fan så slipper du risken att hamna brevid ett barn. Vi har faktiskt också rätt att åka kommunalt. Och förresten så vet du inte ett skit om mitt barn. Han kanske skriker ännu mer och vill springa runt i tunnelbanevagnen om jag tar upp honom. Och för det andra så känns det säkrare att ha honom i barnvagnen ifall tåget skull bromsa till. För mig får han hellre vara lite högljudd än att bli skadad. Nu blev jag arg. Både på kärringen men också på mig själv som inte vågade säga nåt...men jag blev så rädd att hon skulle flyga på oss eller nåt. Man vet ju aldrig med sånna knasiga människor. Egentligen borde jag väl släppa det här nu men jag tar så illa vid mig. Jag är inte van att folk är snäsiga och elaka. Stackars lilla Vincent, ett litet oskyldigt barn som bara vill testa sin röst och upptäcka världen. Mamma älskar dig.